torsdag 2 november 2006 kl. 12:05
Det är såna som Rednex och Shania Twain som har fått mig att tycka lite illa om countrymusik. Som tur är har jag nu insett att just dessa två inte är representiva för hela genren och att jag i alla fall gillar Jill Johnsons kind of country.
Jill Johnsons Ã¥ttonde album The woman I’ve become är en flirt med countryns hemland, USA. Och kanske är det inte sÃ¥ konstigt när plattan är inspelad i Nashville. Det avspeglar sig förstÃ¥s i soundet men ocksÃ¥ i textrader som We’re gonna party till the cowboys come home och You may be strong, may be tough but if you want my love, cowboy up. Medan BWO förflyttar mig till dansgolven, Lena Philipsson till hennes egna vardagsglamourösa lilla värld sÃ¥ hamnar jag nu mitt uppe i…Brokeback Mountain typ. Och jag gillar det!
Texterna förflyttar mig inte bara till Nashville, de är väldigt personliga ocksÃ¥. Det känns som de beskriver en smÃ¥barnsmammas liv väldigt bra, särskilt i lÃ¥ten Something I can’t do. Den lÃ¥ten innehÃ¥ller för övrigt rysligt snygga och oväntade ackord i versen. Fantastiskt. Sista spÃ¥ret som ocksÃ¥ gett skivan dess titel, The woman I’ve become, är plÃ¥gsamt ärlig trots att det är en av fÃ¥ lÃ¥tar som Jill inte varit med och skrivit själv. Jill skriver själv i konvolutet It feels like Aleena (Gibson, textförfattaren) wrote about my life.
Men det som nästan är allra bäst med The woman I’ve become är Jills varma och underbara röst. Det lÃ¥ter verkligen snyggt när hon sjunger riktigt lÃ¥ga toner samtidigt som hon tar de höga tonerna utan problem. Hon kan sjunga bÃ¥de mjukt och försiktigt och rockigt och tufft. En röst i världsklass helt enkelt och jag fattar inte varför jag inte upptäckt det tidigare.
En lÃ¥t som ger mig rysningar i hela kroppen, trevliga sÃ¥dana förstÃ¥s, är Love ain’t nothin’. Den har sÃ¥ himla fint musikarrangemang. Jag älskar texten och Jill kan verkligen förmedla den pÃ¥ ett känslosamt och fint sätt. Ensam-hemma-en-sen-kväll-lÃ¥ten Too late to be drinkin’ är ocksÃ¥ en favorit.
Albumets två mest fartiga låtar; Till the cowboys come home och Cowboy up gillar jag också. Den tidigare har en sjukt tuff text och är en bra inledning på skivan medan den senare har ett rysligt högt tempo och drar upp stämningen rejält.
Stort plus för Jills kommentarer till alla låtar och det fina omslaget (som nu är i färg, och inte svartvitt som de första bilderna visade). Hela konvolutet går i samma, snygg stil och innehåller många fina bilder på Jill och korta citat ur låttexterna här och var. Dessutom känns låtordningen helt självklar.
Provlyssna: Alla låtar
Schlagerprinsessans betyg: 
Skivomslag: Ginza.se
5 kommentarer Kategori: Recensioner Skivor & låtar
